Barnboksbloggen

Albin fyller sex i april. Han börjar bli mer och mer intresserad av kapitelböcker.

Han hittade ?Loranga, Masarin och Dartanjang? i bokhyllan och ville läsa den. Efter några kapitel undrade jag om han ville byta bok, jag tyckte nämligen att den var lite väl knasig, men han gillade den och vi läste ut den.

Och de är ju så underbara att läsa högt! Det är faktiskt en fröjd att läsa. Jag vet inte vad det är, det flyter så fint. Jag har alltid imponerats av hennes fantastiska historier, men jag har aldrig fördjupat mig i hennes språk. Nu märker jag ju att det verkligen är något särskilt.

Att det inte finns några bilder gör inte något för Albin. Och där ligger den stora skillnaden mellan honom och Vilmer. Vilmer vill inte läsa böcker som inte har en bild på varje sida. Han skulle säkert kunna höra på berättelserna om Emil, men han måste ha något att titta på.

Så nu står jag inför en ny utmaning: att hitta bra kapitelböcker till en sexåring. Jag känner att jag inte riktigt har koll här. Småbarnsböcker har jag liksom lärt mig men sedan har jag ett stort glapp upp till tonårslitteraturen som jag lärde mig en del om när jag arbetade som lärare. Så det här blir spännande. Måste nog ringa faster Annika, barnboksbibliotekarien. För här behövs professionell hjälp.

Jag läser många inredningstidningar. Köper ungefär tre per månad. (Det är kanske mitt sätt att kompensera att jag inte läser vuxenlitteratur, jag ser på vackra interiörbilder i färg och kanske kan inspireras en aning).

Många av reportagen görs hos barnfamiljer som stolt visar upp sina nybyggda, arkitektritade funkishus med puts och träpanel och stora fönster (ja- jag är avundsjuk ?ok?). Men har ni tänkt på att barn mellan sex månader och fem år sällan finns med på bilderna. Bäbisar funkar därför att de kan man bära lite snyggt på höften och barn äldre än fem kan man regissera och få att leka tillräckligt länge i sitt pojk- eller flickrum. Var är barnen mellan 8 månader och fem år? Jo, de springer förbi kamerans lins i den öppna planlösningen och är så där lite suddiga i förgrunden.

Nu tappade jag fokus.

Vad jag aldrig ser i heminredningsreportagen är var och hur familjerna förvarar sina barnböcker. Man skriver mycket om förvaring, och gärna hur viktigt det är i barnrummet. Och på bilderna finns i och för sig olika plastbacksvarianter eller lådsystem under sängen.

Men böcker ska man väl ha i bokhyllan? Eller? Inte har jag och maken våra böcker i plastlådor med lock.

Vi försöker ha barnens böcker i bokhyllan. Men det går inte bra. Sixten har sina böcker i en plastback på hjul. Det går inte heller så bra. Den pedagogiska tanken var att Sixten lätt skulle kunna bläddra bland sina böcker och välja vilken han ville läsa. Problemet är bara att Sixten inte bläddrar; han plockar upp första bästa bok. Sedan hamnar boken någon annanstans. Och de större barnens böcker står inte fint i bokhyllan. Se bild.

Det optimala verkar vara att ha det som på bibliotekets barnavdelning; lådsystem där böckerna står och barnen kan se omslagen och välja den som ser spännande ut. Ungefär som när man köpte LP-skivor förr i tiden.

Men vi har inte plats för ett sådant bläddersystem.

Så det är nog bara att gilla läget; ett spontant högsystem på, enligt barnen, lämpliga platser i hemmet är nog vad undertecknad får stå ut med några år till.

Spelar ingen roll. Pojken räknar. Det måste uppmuntras.

Vi lånade ?En liten skär och många små brokiga? av favoriten Carin Wirsén. Vilmer är väldigt förtjust i Rut och Knut, så kombinationen Wirsén och siffror borde bli en succé. Och det blev det. Vi har läst den varje kväll i en vecka. Vilmer räknar noggrant de små figurerna och filurerna på varje boksida. Alldeles lagom att man bara behöver räkna till 10.

Har någon fler tips på böcker lämpliga för en tre-fyraåring där det räknas, tas dessa emot med varm hand. Faktiskt kan det vara ganska uttröttande att läsa samma bok varje kväll (ibland vill han höra den två gånger på raken) även om det är en jättebra bok.

Albin, snart sex, vill gärna läsa Barna Hedenhös. Alla som provat läsa Barna Hedenhös-böckerna högt vet att det inte är det lättaste man gör.

Jag gillade också de här böckerna när jag var liten, men jag måste ha varit aningen äldre än Albin eftersom jag läste själv. Och jag vet att jag aldrig orkade läsa all text, oftast bara det som stod i pratbubblorna.

Nåja, det jag egentligen ville ta upp i sammanhanget var det faktum att jag har kommit på mig själv med att censurera vissa delar av Hedenhösböckerna!!

I "Barna Hedenhös och de Urlympiska spelen" uppvisar Almqvist en ganska omfattande rasbiologisk karta. Visst, det är ganska fyndigt med egyptierna som envisas med att springa i profil och därför inte kan ta kurvor, men det är ju inte OK att kalla afrikanerna negrer, teckna dem bäcksvarta med gigantiska läppar och tofsar i håret.

Boken kom 1952. Det är väl ingen ursäkt men möjligtvis en förklaring.

När jag läser den här boken censurerar jag biten med negrerna. Bilderna kan jag ju inte ta bort, men jag läser inte textavsnitten. Överdrivet PK? - Ja, kanske. Problemet är att Albin är för liten för att man ska kunna förklara för honom att det är en gammal bok och därför skriver författaren som han gör.

Maken vägrar kategoriskt att läsa Babar eftersom han hävdar att den snälle elefanten är imperialist och skjuter negrer. Överdrivet PK? ? Ja, absolut!

Jag noterar, efter en hastig koll i de stora kedjornas bokreakataloger, att för de allra minsta barnen är variationen inte så stor.

Det kryllar av små bilderböcker i kartong med tecknade bilder. De har titlar som ”Djuren på bondgården”, ”Titta vad vi äter”, ” Runda saker”, ”Traktorer och bilar” och ”Vem bor här?”.

Vi har några sådan hemma. Och de har aldrig varit särskilt populära. Inget av mina tre barn har någonsin självmant bett oss läsa en sådan bok. Inte vad jag minns i alla fall.

Jag vet inte vad det beror på. Eftersom det finns så många sådana titlar måste det ju finnas en marknad för dem och det måste ju i sin tur betyda att de fyller en funktion. Eller? De är sjukt billiga. Det kan ju naturligtvis vara bidragande. Kiosklitteratur för bäbisar?

Däremot har vi några bilderböcker med riktiga fotografier i. Och de funkar. Två av dem innehåller bara bilder med djur. Den ena, ”Olika djur” har jag berättat om i ett tidigare inlägg. En av fotobilderböckerna heter ”På dagis” (ISBN "9157011710) och föreställer kort och gott barn på dagis i olika situationer. Hög igenkänningsfaktor såklart. Och riktigt populär.

Så strunta i de där billiga, färgglada, tecknade bilderböckerna. Lägg några extra tior på minstingens böcker och satsa på säkra kort. Som allt av Anna-Clara Tidholm till exempel.

I går kväll var Albin på sitt allra bästa humör. Även när jag sa att det var läggdags. ”Välj två böcker medan jag hämtar din tandkräm”.

När jag kom in i hans rum sa han ”jag har valt dina favoriter mamma”. Och faktiskt. Två av mina favoriter som det var riktigt länge sedan jag fick läsa.

Den ena var ”Else-Marie och småpapporna” av Pija Lindenbaum och den andra var ”Kjell och jag har ont i halsen” av Bruce Arrhenius.

Boken om Else-Marie fick Albin när han var ungefär tre. Han var då alldeles för liten för den och nu märkte jag att han verkligen uppskattade den på ett annat sätt än senast vi läste den. Det är minst ett halvår sedan sist.

Boken är ju lite märklig. Else-Marie har sju pappor. Och de är pyttesmå. De har hatt och portfölj och är sådär lagom frånvarande som pappor kan vara. Men en dag ska de hämta Els-Marie på fritids, och hon gruvar sig hela dagen. Tänk om någon sätter sig på papporna? Tänk barnen använder dem som dockor?

Jag har försökt komma på vad Lindenbaum egentligen försöker förmedla med sina sju små pappor, men har inget svar. Jag ska fråga om jag träffar henne.

Under dagen är pappa hemma från jobbet och tar hand om sin dotter och Kjell. Det är jättejobbigt för det ska bakas och lekas tåg och badas och göras speciell mat och pappan är helt slut.

En riktig feel-good bok. Den kommer på Bokus bokrea för 39 spänn. Köp!

En höjdar-kvälls-läsning med andra ord. Kanske, om jag är en riktigt snäll mamma idag, så får jag läsa om Gittan som belöning.

   

I går kväll hade Vilmer Pernilla-Stalfelt-frossa. Han ville läsa både Mamman som aldrig bestämde och Bajsboken. Det är fjärde eller femte kvällen i rad han vill läsa Bajsboken. Han kommenterar den sakligt, ställer frågor och refererar till händelser han själv deltagit i på olika toaletter.

Mamman… är ganska kul. Det är Pamela Jaskoviak och Stella Jaskoviak Åstrand som skrivit den och Pernilla Stalfelt har illustrerat. Boken är lite Stalfelt-crazy men den har dock en liten och ganska basic sensmoral; barn vill bli styrda. Barn vill ha förbud. Annars dricker de rödvin och kräks och får hål i tänderna hela tiden.

Albin avslutar alltid kvällen med att, efter avslutad högläsning, bläddra igenom en hel Kalle Anka-pocket innan han somnar. Det tar ganska lång tid, så han somnar sällan före 21.30. Han har helt klart en vilja att lära sig läsa. Som gammal svensklärare borde man ju kasta sig över barnet med LTG-metoder (vad var det egentligen?) och annat spännande som kan få barn att förstå läsandets gåta. Men jag tror vi väntar. Han verkar rätt nöjd med att bläddra.

  

Ett gammalt beprövat knep är ju biblioteket.  Och att hitta rätt där är kanske inte det lättaste. Min erfarenhet är att böckerna till de allra minsta är något lättare att överblicka än böcker till lite större barn.

Oftast står pekböckerna för sig och det är bara att ta en hög med sig. Kort och gott.

När barnen blir lite större tycker jag att det blir svårare. Hur vet jag vad som är bra? Hur vet jag vad mina barn tycker är bra?

Mina barn botaniserar inte direkt i bibliotekets hyllor. De tar de som står längst fram eller den med finast omslag. Om de inte bestämt sig för en ny Halvan eller en bok om Regalskeppet Wasa som Albin snöade in på i höstas.

Testa bibliotekarien. Ställ frågor. Låt barnen fråga.

Läs dagstidningarnas recensioner.  DN skriver då och då om nya barnböcker. Mycket ligger
också på deras nätupplaga. Även SvD har en hel del barnboksrecensioner. 

Du måste också gå in på Barnboken, en jättebra sida (som jag kommer att länka till när jag får en AD som tar hand om min sida ;-)).

Vi har länge prenumererat på En bok för allas bokpaket. Det började för ca 15 år sedan när jag pluggade. Tyckte att det var bra att på olika sätt få tag i barn –och ungdomslitteratur eftersom jag skulle bli svensklärare. På så vis fick vi hem fyra paket/år med vuxen – barn och ungdomslitteratur. Tokbilligt!

Numera prenumererar vi bara på barnpaketet eftersom vi aldrig läser vuxenböcker... Men det rekommenderas verkligen. Mina barn har hittat många favoriter från Ebfa. Och hur kul är det inte att få paket på posten!

Ett annat sätt att få tag på bra barnlitteratur är att se till att barnens faster är bibliotekarie med ett stort intresse för barnböcker (årets barnbibliotekarie 2001!). Varje födelsedag och varje jul kommer det hårda paket från faster Annika. Och det är bara nya böcker. Helt underbart!

Jag hoppas ju också att man kan få lite tips från min blogg. Ambitionen är den i alla fall.

I går läste jag en riktig saga för Albin. En sån där hemsk saga med ett barnlöst par och en udda liten flicka. Han tyckte den var jättebra. När jag sökte lite på illustratörens namn –Veronica Leo-, så fick jag lära mig att ”Snöflickan” är en rysk folksaga. Jag borde nog läsa lite mer folksagor för dem. De är riktigt trevliga att läsa högt. Och ofta fint illustrerade. Som Snöflickan.

Det finns böcker som jag fasar för att läsa. Jag har till exempel väldigt svårt för Molly Mus. Jag vet inte varför. Det finns en uppsjö av MollyMus-böcker, så någonting måste ju bevisligen finnas där, jag har bara inte hittat det.

Miffy är en annan figur som jag inte fixar. Jag tycker inte om teckningarna. Miffy ser ut som en död, japansk kanin. Det är något med den där munnen som gör det, tror jag.

Vidare är Max-böckerna inte heller kul. Jag vet att de är jätte populära, men jag tycker det är
svårt att läsa dem. Språket är konstigt. Jag är helt övertygad om att det finns en pedagogisk finess med att skriva så, men jag klarar det inte.

Naturligtvis styr jag i hög grad vad som blir läst. Därmed har det inte blivit så mycket Molly, Miffy och Max.

Å andra sidan finns det böcker som jag ÄLSKAR att läsa men som barnen är måttligt roade av.

Praktexemplet är Gittan-böckerna. Första gången jag kom i kontakt med Gittan var när Albin fick sin första ”Småsagor”- CD där ”Gittan och gråvargarna” finns med (se tidigare inlägg ). Sedan dess har Gittan-böckerna tillhört mina absoluta favoriter. Jag har läst dem då och då för Albin men han är inte överförtjust. Jag misstänker att han ibland låter mig läsa dem för honom för att vara lite snäll med mig. Vilmer är nog aningen för liten för Gittan ännu, men jag ska starta en Gittan-kampanj även med honom snart.

Gittan är en tjej som är kanske sex år. Hon bor med sin mamma och sin pappa och ibland önskar hon att hon hade ett syskon. När Gittan går vilse på utflykten träffar hon gråvargarna som hon leker halli hallå med. Men gråvargarna fattar inte riktigt reglerna. När Gittan går hem från pulkbacken för det var så många barn där, följer älgbrorsorna med henne upp. Gittan vill rita fint men älgbrorsorna ritar knivar och kastar leksaker och dricker ur toalettstolen. På Greklandssemestern med mamma och pappa tar Gittan hand om fårskallarna som är sladdriga av hunger. När de får använda plåster mår de bättre.

Läs Gittan! Och vill inte dina barn lyssna så läs dem för ditt eget höga nöjes skull.

 

Castors pappa, Lars Klinting har gått ur tiden.

Jag läste Castor målar för Vilmer (3,5) förra veckan och sa något i stil med ”Det var länge sedan det kom en ny bok om Castor. Det kanske kommer en snart”.

I veckan läste jag i DN att författaren till de eminenta böckerna om bävern Castor och hans lilla kompis Frippe inte finns längre.

Castor är en bäver, en vuxen bäver, som är lite småhändig, kan baka, fixa punka, bygga flotte och mycket mer. Ofta är hans lilla kompis Frippe med på ett hörn och hjälper till.

Böckerna är jättefint illustrerade och har en lugnt, skönt tempo. Vilmer är som sagt inne i en Castor-period just nu och även Albin läste helst Castor när han var ca 3-3,5 år.

Jag tror att den sista boken kom 2004. Det var det året jag släpade en Hårdpappsbild av Castor & Frippe i naturlig storlek (hur stor är en bäver egentligen?) från Skolforum i Älvsjö hem till Umeå. Jag tog dem som handbagage.

Jag är, som ni märker, själv en stor Castor-fan och böckerna om honom hör till de jag kan läsa hur många gånger som helst.